Uncategorized

Skott. Ingen utväg. Bara jag. Sittandes här bakom lastpallarna. Dumma, dumma jag. Skulle aldrig svarat. Blodet. Blodet som rinner ner för magen. Blodet som färgat tröjan röd. Och återblickarna. Återblickarna som kommer när man är nära döden. De sista minuterna av ens liv…Stegen på väg hem från jobbet. Jag tror ett tuggummi fastnat under skon. Fokusera, bara 200 meter kvar till telefonkiosken. Hoppas jag hinner, jag måste boka om mötet. Ingen annan får veta vad som pågår. Jag tittar mig runt omkring så att ingen misstänker mig. Jag öppnar dörren till telefonkiosken. Tar tag i luren och slår in numret. Men plötsligt börjar det ringa. Jag svarar.
– Hallå?
– Du har ont om tid… möt mig vid den övergivna byggnaden klockan 19.00, kom inte försent…
Pip pip pip. Han la på. Jag släpper telefonen och springer ut på gatan. Jag är livrädd. Det känns som någon förföljer mig. Stegen närmar sig bakifrån. Jag kollar bak men ingen är där. Jag saktar ner, andas snabbt. Jag börjar gå långsamt hem till min lägenhet, uppför trappan till tredje våningen. Jag kollar under mattan i vardagsrummet. Jag öppnar luckan och tar upp paketen. Jag måste få det sålt. Jag tittar överallt i lägenheten, sen slog det mig. Min lillasyster har pengar!! Jag kan lika gärna ta pengarna för allt hon han gjort mot mig. Jag kommer aldrig att kunna förlåta henne.
Jag tar bilen och kör till hennes hus. Hon är ändå på jobbet. Jag behöver bara bryta mig in. Jag behöver bara leta på ett ställe för att veta, och det är i källaren. Där hon har sitt får. Sitt gamla tjocka får som sover. Bhää! Bhää! hördes det från bortre delen av rummet. Sen somnade den om. Jag gick till kassaskåpet, där har hon allt jag behöver. Hur mycket ska jag ta? Äh, jag tar hela rubbet!
Påväg hem kollade jag mobilen. Ett till meddelande. De stod;
”Leta efter tecknet på dörren, in dit ska du. Kom inte försent, annars…”
Jag kollar på klockan, hon är redan 18.30, jag springer mot tunnelbanan. Jag hinner precis att hoppa på. Det fanns inga lediga platser, så jag fick stå bredvid en tant med en stor blå hatt. Den hatten var väldigt ful eftersom den hade en rosett på toppen. Hon verkade också lite skum.
Jag hoppade av tåget och gick till den övergivna byggnaden. Jag ser tecknet och tänker inte mer på det, en blå oval. Dörren stod på glänt och jag gick in, det var mörkt. Dörren stängdes igen bakom mig. Jag hörde steg. Stegen kom närmare och närmare. Lampan tändes och ljuset bländade mig. Jag hörde en röst, jag kände igen den men kunde inte sätta fingret på vem det var. När jag åter fått tillbaka synen såg jag mig omkring. Det var en tjej med en stor blå hatt.
-Men…, sa jag, du är ju tanten från tåget…
Jag kunde fortfarande inte se hennes ansikte.
-Max, Max, Max, har du fortfarande inte listat ut det?
-Jag skulle bara lämna tillbaka pengarna från knarket!
Jag började gråta.
-Patetiskt! Precis som du var när du var liten. Du började alltid gråta för allting.

E&M

Annonser

One thought on “

  1. Spännande att det börjar mitt i det värsta och att vi sen får en återblick på vad som har hänt. Jag gillar också att återblicken är mystisk, och att läsaren får försöka lista ut en del på egen hand. Och alla underliga grejer! Ett får i källaren, en blå oval, varför går hen in i en telefonkiosk, fast hen har en mobil? Vad har systern gjort för ont? Varför började hen med knarkaffärer? … jag blir nyfiken på vad alltihop betyder!
    Saker att tänka på: om du ska skriva mystiskt, se till att det finns någon förklaring (även om vi inte får veta den! Det måste ändå finnas en känsla av att allt hänger ihop!), om det bara är konstigt av ingen anledning riskerar man att göra läsaren irriterad (om man till exempel kommer till slutet på berättelsen och aldrig har fått någon förklaring på det där fåret … då tänker man nog att den som skrev mest ville hitta på något knasigt för att retas, och man ska inte retas med sina läsare :))
    En annan grej: var gärna specifik, i stället för otydlig. Till exempel: vad är det för övergiven byggnad? Jag tror att de flesta skulle säga ”kom till det övergivna stallet/fiket/tegelfabriken” (eller vad det nu är. Då är det också lättare för läsaren att få bilder i huvudet. Det är något man kan fundera på när man går igenom texten efteråt: finns det någon kul detalj man kan lägga till för att ge läsaren spännande bilder, eller något man kan visa fram tydligare än man gjort?
    Något som inte känns så trovärdigt: om personen i hatten faktiskt är huvudpersonens mamma eller liknande, är det verkligen troligt att hen inte skulle känna igen henne på tunnelbanan då? Om inte måste det finnas en trolig förklaring!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s