Uncategorized

Boktips: Oceanen vid vägens slut

Igår var jag okontaktbar hela kvällen lång. Orsaken var Neil Gaimans mästerverk Oceanen vid vägens slut. I Sverige ges boken ut som ungdomsbok men benämns som en vuxenroman på författarens hemsida och min övertygelse är att både vuxna och unga kommer att trollbindas av denna fantastiska saga.

Berättelsen inleds med att vi får följa en man i 40-årsåldern, något namn nämns inte, som återvänt till sin barndomsby ledd av sitt undermedvetna. Han besöker platsen där huset han växte upp i tidigare stod och allt eftersom väcks sedan länge glömda minnen till liv. Minnen från sommaren då han var sju år. Minnen av Lettie Hempstock, den elvaåriga flicka som denna sommar visade honom vad riktig vänskap egentligen är och att en till synes oansenlig ankdamm kan rymmas i en hink och samtidigt vara oändlig om man dyker ner i den.

Lettie Hempstock kommer från den gamla världen, sedan länge sprängd i bitar och att hon är speciell märker jag som läsare tidigt i berättelsen. Lettie som lever med sin mamma och sin mormor kan berätta om vad som komma skall och i en oerhört suggestiv scen använder de sax, nål och tråd för att klippa och lappa i händelsekedjorna.

Sommaren som huvudpersonen tillika berättarjaget återupplever med sina uppstigande minnen inleds med att en gruvarbetare hyr in sig i familjens hus, stjäl deras bil och tar livet av sig i den. Handlingen sätter igång en händelsekedja som rör sig i både den verkliga och i den fantastiska världen.

En kort tid senare stegar en barnflicka in i familjens hus och vid första mötet hugger det till i berättarjagets hjärta . Barnflickan är ondskan personifierad och hon har kommit för att stanna.

Större del av berättelsen berättas genom huvudpersonens sjuåriga jag och detta är alltid ett riskfyllt berättargrepp. Risken är att språket blir torftigt för att troget återge en sjuårings värld, verklig som fantastisk. Detta löser dock Gaiman utmärkt och hans språk är allt annat än torftigt och istället finmejslat nog att utelämna det uppenbara. Då och då flikar huvudpersonens vuxna jag in med betraktelser på det som hände.

Kombinationen barn som huvudkaraktär, ett kvinnligt sagoväsen med ont uppsåt och föräldrars oförmåga och frånvaro är det mest skrämmande med boken. I vissa partier reser sig håren på mina armar och efter att ha läst ut boken är jag matt.

“Jag gillade myter. De var inte vuxenhistorier och de var inte barnhistorier. De var något ännu bättre. De bara var.” Så säger berättarjaget vid ett tillfälle i romanen och just så är det. Denna saga är något ännu bättre och den är.

Ska du välja en bok att läsa under julens ledighet så det denna. Läs och berätta vad just du tyckte om detta kusliga mästerverk.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s